torsdag 14 januari 2016

En tuff tjej, två sjungande mödrar och en massa andra underbara prestationer

Nu kan jag äntligen skriva detta inlägg jag planerat sen igår kväll.

Idag har alltså Blood Brothers premiär på TryckeriTeatern i Karis. Det är en engelsk musikal från 1980-talet skriven av Will Russell och den är spelad bl.a. på Broadway och i London.

Fakta är inte intressant, men ibland är det bra att veta ursprunget och tidsandan till pjäser man spelar/går och se på.

Den här gången var jag i publiken och eftersom jag kan publicera detta nu, betyder att jag inte som bäst sitter i premiärpubliken, utan jag och största delen av min klass såg genrepet igår eftersom fyra av skådespelarna är våra underbara klasskamrater.

När det bestämdes att Blood Brothers skulle spelas på Tryckis blev jag direkt intresserad och framför allt glad. Det är en musikal med en mörk berättelse men med underbar musik. Ödet går ju förstås som det går, men jag är jättenöjd att jag fick sitta i publiken och njuta av en hel föreställning istället.

För det första vill jag säga att scenografin var skitbra. Den var väl uttänkt och praktisk, men Petri Horttana som står bakom den är en duktig scenograf som alltid överraskar.

För det andra vill jag beundra Julia Hellén som är till storleken en kort och söt flicka, men som på scenen är en sån macho med pondus och styrka. Hennes rollprestation som Sammy, som i den ursprungliga versionen är storebror till huvudkaraktären, var enligt mig fenomenal. Julia, du är helt enkelt så fantastik med nästan vad du än gör.

Linda, båda blodsbrödernas barndomskärlek, spelades av två tjejer, Sofia Nordberg som den yngre i akt ett och Emilia Gustafsson som den äldre i akt två. Båda skådespelarna gjorde ett jättebra jobb, och Sofia (som också är min rumskamrat, ville bara säga det) spelade den sötaste 8-åringen jag sett, det var bara för gulligt. Och Emilia som också är min goda vän från länge tillbaka är alltid lika vacker och trovärdig.

Det finns för många jag skulle vilja berömma, men jag tror inte att ens mina två och en halv skulle orka läsa detta till slut, men jag har några kvar.

Bröderna, Mickey och Eddie, Martin Paul och Maximilian Björkstam, ni är kvällens stjärnor. Från trovärda småbarn till knarkare och tjänstemän och skönsjungande ungdomar där emellan. Ni fick mitt hjärta att smälta från början till slut och jag hoppas att de kommande publikerna uppskattar er så som jag gjorde.

På tal om skönsjungande så var de båda mödrarna (Annika Gustafsson och Patricia Korenius) och fick en att känna sig som hemma och så har vi förstås Berättaren (Dan Idman) med sina korpar (Jenny Eliason, Anna-kajsa Edström och Mirjam Ekelund) som fick gåshuden att resa sig men samtidigt öronen att njuta, för att musiken bara var för bra.

Vi ska förstås inte glömma regissören, livebandet och alla andra som stod på scenen, barnen, de vuxna och de där mitt emellan. Alla som har varit med och skapat detta förtjänar ett tack och jag önskar er lycka till i fortsättningen!

Vet du inte vad jag talar om eller är intresserad av biljetter ska du klicka här.


NU sja jag fortsätta med min jordnötssmörbanansmoothie. Ha det bra!

-IMF

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar