onsdag 30 oktober 2013

Vem är det som bestämmer hur allt skall fungera?

Det är så mycket som händer och sker runtomkring oss hela tiden. Tekniken går frammåt, föräldrar pressar, skolan pressar, hjärtan brister och svetten rinner bara genom att tänka på det kommande.
Men vem säger att det ska vara så? Vem sitter och styr? Och hur har den tänkt att jag ska klara av att lära mig allt det där? Hur skall man hinna komma upp till de förväntningar andra sätter på dig? Hur ska jag komma upp till de förväntningar jag själv ställer på mig? Jag vill inte bli på autopilot. Jag vill inte vara den som stiger upp på morgonen för att jag måst, dricker mitt kaffe för att det är det ända lugnande i världen och är den som säger något bara för att jag verkligen måste. Jag vill inte vara den som alltid är på dåligt humör och försöker göra ett skämt om allt för att få uppmärksamhet. Jag vill inte vara den som ser i spegeln och känner inte igen den som ser tillbaka, men när jag nu vänder mig mot spegeln i mitt rum så ser en helt okänd mig i ögonen, och det är då jag förstår att allt det där jag just beskrev är den som jag är.
Jag skriver om att påverka, om att vara sig själv och om att få sin röst hörd. Men den ända orsaken varför jag blir hörd är för att jag är fruktansvärt högljudd... Jag ljuger åt mig själv, skapar en falsk bild av verkligheten och så går jag själv och tror på den. Jag säger att jag älskar livet, men det gör jag ju inte. Jag kan inte älska det som jag inte förstår, det som bara förvirrar mig. Livet förvirrar mig och hur jag en gör så blir inget klarare... Jag har suttit på fem möten bara denhär veckan, och imorgon har jag ett till... allt skall planeras och struktureras, men hur gör man det när man ite ens förstår sig på sig själv?
Jag föredrar att gömma mig själv och klä på mig en mask så att jag ger en bra bild utåt. Meningen med livet är att hitta meningen med livet, men nu finns det inte tid. Nu vill jag bara leva i nuet, förtjäna pengar, göra skoluppgifter och spela teater. Visst spelar jag nget just nu, men ibland måste det också planeras före man börjar spela, och det skulle göra bra att få vara någon annan en stund. Få täka som nån annan, röra sig som nån annan och leva som nån annan. ma glömmer den falska verkligheten för en stund, bara en liten stund. Alla behöver ett ställe där de kan ta det lungt, och mitt ställe är på en scen. En smutsig och sliten scen. Strålkastare mot mitt ansikte och människors ögon tittande på mig. Alla ska ha en dröm, och det här är min.
Ibland måste man bara slapna av... jag tror jag gör det om ett par veckor.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar