måndag 19 augusti 2013

Låt henne rinna bort...

Ansvaret har försvunnit, applåderna har tystnat och skådespelarna har krypt tillbaka in i sina hålor och tillbaka till sitt vardagliga liv. Loma? Nja, skolan började ju redan så loman slutade innan den hann börja. 
Nu har jag bara ett problem... Hur ska jag kunna släppa taget av den största rollen jag nånsin spelat. Hur ska jag kunna hitta mig själv från den högljudde rollkaraktären som har funnits i mig i över 4 månader? Kommer jag nånsin att få spela nånting lika stort och starkt? 
Sitter stilla, låter tankarna rinna ur mig, låter henne rinna ut mig, sakta men säkert. Febern har tagit kontroll över min kropp. Igår var det lättare eftersom jag måste spela frisk. Nu ska jag inte spela frisk. Skall inte spela alls. Nu är jag bara jag, sjuka, yra och konstiga Ida. 
Låter henne inte ta tag i mig. Hon ska bort. Men jag vill inte att hon ska bort, vill ha henne kvar. Processen är svårare än jag trodde. Kommer nog aldrig att få spela en roll lika stor som de. Jag nu försöker få ur mig. Vill inte släppa taget av det största jag nånting gjort och troligen det största jag nånsin kommer att göra...
Det var en bra sista föreställning. Mycket folk, bra väder och bra filis. Allt slutade med en bra smak i munnen, fina saker att komma ihåg. Nu har jag inget ansvar mera. Inget ansvar förutom det som jag har över mig själv och min skolgång. Men den har jag haft så länge att den knappast märks. 
Tycker inte om att vara ledig. Vill ha ett projekt jag kan satsa på, som jag kan tänka på då när jag inte orkar tänka på skolan. Kalendern är tom. Kalla kårar slingrar sig ned längs min rygg. Jag saknar ansvaret, saknar känslan att vara viktigt, känslan då nån kommer fram bara för att säga att jag är bra. 
Allt har sitt slut. Och slutet borde ha kommit en vecka tidigare. Nu är jag sjuk, troligen på grund av teatern. Men man kan inte ändra det som hänt, så låt oss inte tänka på det mer. 

Hon försvinner, sakta men säkert. 

Ha det gött! 

-IMF

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar